Våra barn har inga leksaksvapen. Förutom varsin Emil-bysse i trä från Astrid Lindgrens värld. De har önskat sig leksaksskitvapen i skitplast som blinkar och låter men aldrig fått. De kommer ALDRIG få några leksaksvapen. Vi är sååå emot vapen. Ofta drar jag upp den gången när vi var på en stor lekpark och det kröp omkring en pojke i 10års-åldern i krypskyttsstil med en smattrande leksaks- AK4:a och "skjöt" på de mindre barnen. Fruktansvärt, om ni frågar mig!
Till saken hör att denna gossens föräldrar antagligen kommit från ett land i krig nångång på 90-talet. Fast det spelar kanske ingen roll. Föräldrar som tycker att det är okej att deras barn har leksaksskitvapen kanske inte direkt bryr sig om att de själva fick lämna sitt hemland pga av riktiga skitvapen, krig, blod och döda människor.
Men leker inte våra barn krig då? Njaa... Det fanns en period när den äldste pojken var yngre men sen har det inte vart så poppis här. Visst de leker andra våldsamma lekar och våra barn är absolut inga ljus. Men vi har vart ganska öppna med vad krig är och innebär och varför vi inte vill att de ska ha plastskitvapen att leka med och varför vi inte vill köpa det. Rätt eller fel låter jag vara osagt.
Lekskitvapen hittar de ändå. I form av hårborstar, pinnar, krattskaft, håvar, spadar....men då använder de i alla fall sin fantasi.
Och fantasi är betydligt bättre än färdigköpta leksaksskitvapen i skitplast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar