Galej.

Idag ska jag ut på galej. Tjolahopp tjolahej!

The whole day....

Mänskligt.

Det är mänskligt att fela...

<3

Skriva av sig.

Ytterligare en natt att sova på saken. Och dessutom har jag fått skriva av mig. Det gör oftast underverk för ett värkande hjärta, en ledsen själ och en sargad självkänsla. Det har alltid varit så. Jag älskar att skriva (ibland mer, ibland mindre), det har jag alltid gjort. Jag har mååånga dagböcker, anteckningsböcker, skrivböcker och block fulla med text. Texter som skvallrar om obesvarad kärlek, olycklig kärlek, lycklig och besvarad kärlek, skvaller, problem med vänner, bråk med mamma, meningskiljaktigheter med pappa, bak med farmor, shopping med mormor, äventyr med gänget...osv.

Att skriva av sig har många gånger varit en räddning för mig. Mitt andningshål. Jag har blivit helt jävla rasande och hade jag inte skrivit av mig FÖRE jag tagit tag i konflikten hade antagligen skadan av konfrontationen blivit sju resor värre.

Nu har jag som sagt sovit en natt till, fått distans till det hela OCH skrivit av mig. Det känns faktiskt lite lättare i hjärtat nu. Jag känner mig fortfarande ledsen över sveket men kniven i ryggen är nog utbytt mot en lite mindre mora-kniv nu.
Och även om det smärtar mig så vet jag vad jag kan säga och inte säga till vederbörande. Jag kan INTE säga sånt som jag inte tycker att nån annan har med att göra. Jag kan inte heller berätta sånt som jag inte vill att nån annan ska veta än mindre diskutera. Sånt kan ju faktiskt vara bra att veta så man kniper mun istället.

Slår mig just, fy fan för att vara kändis då man inte hade hört det genom en tunn vägg utan istället läst det i kvällspressen..

Idag skiner solen. Låt sinnet vara lätt och öppet mina vänner. Kärlek.

Tunnar väggar & försvarstal.

Ni vet hur härlig känslan är att i smyg höra någon tala gott om en, någon som säger fina saker som de inte vet om att man hör. Då känns det på sant och den känslan är fin som gull.

En tvärtemot-känsla, ett komplett mörker och en klump i magen är när man råkar höra folks otrevliga åsikter om en. Dessutom någon som står en nära, någon som man trodde tyckte nästan bara gott om en och det man gör.

Vår sommarstuga har tunna väggar. 

Om det var inblandningen av alkohol som gjorde åsikterna hårdare och råare låter jag vara osagt för jag har ärligt talat ingen aning. Kan ju också ha varit så att "en full säger vad en nykter tänker". Vem vet sånt på sant?

På andra sidan väggen satt jag, plötsligt inte bara vaken utan klarvaken med min omsomnande son i famnen. Tårarna rann längs mina kinder, droppade från hakan och landade på pluttens blonda kalufs som daggdroppar på gräs. Knappt att jag vågade andas. Rädd att missa nåt. Rädd att höra allt. Rädd att snyfta till och bli "upptäckt" och ge midsommardagen en fadd avslutning för fler än mig själv.

Med ett hjärta halvt galopperande i panik, paniken av att bli förrådd av en av ens egna. Jag kommer inte att lätta mitt hjärta på mycket länge, varken i ironi eller sanning. Klarheten är fortfarande, jag är ingen nattmänniska till annat än att sova på natten. Jag mår bäst av att lägga mig i hyfsad tid, sova nattetid och möta morgondagen med mina barn. Då mår jag som allra bäst. Det gör mig ingenting att somna med min dotter när hon för festlighetens skull får vara uppe så länge hon vill. För jag tycker att barn emellanåt ska få vara uppe så länge de vill. För vem minns inte kalasen och festerna från barndomen när man fick vara uppe tills man stupade, somnade i pappas knä, hörde de vuxnas glada stämmor längre o längre bort samtidigt som man vandrade in i dimmornas och drömmarnas land. Pappas röst högst av alla för man hörde den liksom inifrån, och hans hjärtslag tryggt dunkande innanför skjortan mot ens lilla öra. 

Vem minns inte hur man vid hemgång blev invirad i en filt och utburen till bilen eller buren hela vägen hem, med nattens kyliga luft svepandes över ansiktet.

Det är varje barns lilla rättighet att få vara uppe så sent man bara orkar vid några festliga tillfällen per år. Sen får väl i ock för sig andra tycka att femåringar inte ska bestämma sånt själva och prompt bör vara i säng senast 22 och därmed basta.

Jag tycker inte att alkohol är så jättemycketgott så jag blir full. Inte längre. Det finns andra som finner mer nöje i det än jag och som dessutom dricker för att det är gott. Be my guest. Jag överlever utan.

Jag kan skriva ett långt försvarstal om och mot alla åsikter som hördes där genom väggen, mitt i natten och med tårarna rinnande längs kinderna. Men vem bryr sig? Egentligen? Och vem orkar höra på?

End of discussion. Och vidare till nästa för fler avhandlingar om mig, oss, vårt sätt att vara mot varandra, uppfostra våra barn, sälja och köpa vagnar. etc.

Detta smärtar mig så djupt. Inget kommer nånsin bli sig likt. Det är vi. Vi mot världen. Fan för tunna väggar.

Samtidigt tack för att jag kom till insikt. Insikt om att mina barn är mitt allt. Min man är min klippa och närmaste vän och även om jag tycker ditt eller datt om honom emellanåt så är han ändå min stora kärlek. Alkohol är klart överreklamerat. Jag sover helst på natten. Saker som jag gör gör jag för att JAG vill.

Förövrigt känns det som om jag blivit huggen med en kniv i ryggen, inte av en fiende utan av en i min egen armé. Och den kniven sitter där den sitter. Ledsamt!

Vill så det värker..

Jag vill. Åh vad jag vill. ÅH!

Men det blir lixom inget. Ingenting alls av det. Jag försöker o försöker. Och försöker igen. Men nä, det blir inte bra. INGET bra alls blir det.

Jag får nog vila upp mig lite till. Håll ut! Snart smattrar fingrarna över tangentbordet igen och det blir flera inlägg per dag.

Puss!

Ville inte säga det egentligen.

I lördags hade P och jag en ljuvlig förmiddag för oss själva. Bara hon och jag. Utan bröder och pappa. Skönt. Vi tog bussen in till stan på morgonen. Försökte hjälpa en farbror att återförenas med sin väska. Han hette Birger. Farbrorn, inte väskan. Väskan skulle fortsätta med bussen in till stationen och återförenas med sin gubbe vid kvart i elva. Fint när saker löser sig.

Sen provade vi kläder, tittade på fina saker och P fick en 100-lapp att shoppa för. Lycka.

Åhlens, Lagerhaus, H&M. Allt enligt Ps önskemål. Hon shoppade en sago-cd på åhlens, tuggummi på Lagerhaus och valde lite sommarkläder på H&M. Sen köpte vi svenska jordgubbar och jagade glassbägare. Njöt av solen, glass och jordgubbar i hamnen. Hon är toppen min lilla dotter. Världens finaste.

Sen bröts förtrollningen av 4 män i olika åldrar. En som närmar sig 40. En som närmar sig 1. En som närmar sig 8 och en som närmar sig 11. En annan värld tog vid. En annan förtrollning. Min familj är fin.

När vi gick förbi "New yorker" fick P syn på en topp med pastelligt, stort tryck föreställande nåt slags djur, kan ha varit en panda, enorma ögon var de utrustad med i alla fall. Såg nästan lite korkad ut. Kan ha varit nån form av mangafigur. Eller kanske Pokemon. Hursom så tyckte P att "en SÅN kan du ha mamma!"
Eehhh...ville inte säga det då, ej heller nu. Men jag mumlade fram "egentligen vill jag inte säga detta...men....jag är för gammal"

"Du är inte gammal mamma. Du är ung!"

Hon är toppen mitt lilla P. Världens finaste.

Rat pack.

Jag har dratt på det i det absolut lääängsta. Nu fanns det ingen återvändo. Ingen rim och ranson.

Inlett nationaldagen med att betala räkningar. Och så var man återigen fattig som en kyrkråtta.

Men så länge the rat pack håller sig borta från vår källare så är jag rätt lycklig ändå.

Grattis Sverige på dagen. (eller hur man säger..)

Första bilden.

DEN HÄR boken fick jag av min fina man (ne vi är inte gifta, men han är ändock en man och han är MIN, MIN MAN)

Nu kanske jag både kan nå den vikt jag är avsedd att ha OCH fortsätta att få in lite bilder i mina inlägg.

Häpp!

Petronella får svar på tal.

Minns ni "Petronella"? Ni vet hon med katterna till syskon. Hon med allt det rosiga och superflickiga. Hon som har sina föräldrar som marionette-dockor. Minns ni?

Idag var P på barnkalas. Barnkalas är bland det bästa jag vet. Så glatt. Så ljuvligt roligt. Förväntningar och pirr. Flickorna har sina finaste klänningar och pojkarna stylat hår och skjorta. Flätor, paket med krulliga snören och ballonger så långt ögat når.

För att inte tala om när man kommer och hämtar sin guldklimp efter kalaset. Glada spralliga sockerstinna barn. Chokladfläckiga tröjor och gräsfläckar på knäna. Torkad glass på näsan och en påbörjad godispåse i handen. Ljuvligt.
Jag möttes av en lintotta:
- "mamma, kommer du REEEDAN?"

Tiden går som bekant fort när man har roligt.

En annan mamma möttes av Petronella. Det var inte Petronellas egna marionette-mamma. För hon var med på kalaset hela tiden.(Såklart!) Det var en annan mamma som möttes av Petronella:
- "Går det att leeeeekaaa?"
- "Ne, för vet du vi ska på ett kalas till..."

Då säger dottern till mamman:
- "Ne för jag ville inte ens leka med henne!"
- "Men Roberta (heter hon inte alls) så säger man inte..."
- "Men hon har ju inte frågat MIG"

Hoppsan! Fast Petronella kanske inte ens ville leka med Roberta heller. Hon kanske på riktigt ville leka med Robertas mamma....;)

En lådda.

Hittade ännu mer kläder i förrådet. Denna gången en flyttkartong (som botten lossnade ur när jag lyfte den så en stor hög med kläder landade på betonggolvet och överraskade mig en smula. Men detta är kanske en annan historia)

Hur som helst så har jag provat nästan alla kläder i den lådan nu. Och nästan alla fits like a glove! (och sen en del delmålskläder)

Det blir lätt att leva nu. How come? undrade mannen. Tja, jag har kläder att ta på mig. Alltid en bra början till äventyr. (även om en del äventyr börjar utan kläder;))

Nu blir det lätt att åka bort över midsommar. Jag tar med mig en lådda.

<3

Krk.

Idag gör vi ett försök att återuppväcka gamla drömmar. Eller drömmar o drömmar. Det var som en dröm men det var verklighet.

Det handlar om grillad hel makrill. Kroatien. En båtresa till Krk. Sol som en stor apelsin på ett azurblått himlavalv. Salt vatten som stänker upp på het hud. Fräknar på axlar. Rödvin och vind i håret.

Fast just nu  blir det bara grillad hel makrill. Eller bara o bara, bart. Underbart!

Och en hel del fräknar på axlarna.

Knip käft o rent badrum.

Kan ju tycka att lite ordning, reda och ett lite renare badrum går före öl o spotify ute i det fria. Men jag har fått en bok idag av min älskade så därför kniper jag käft...;)

Spärr.

För ett år sen var jag så in i satikens gravid. Gick på övertid. (landade på 10 dagar över tiden även denna gången. Varför stirrar man sig så blind på BF?)

Nu har vi spärrar på sopskåp och tallrikslåda.

Det är inte klokt vad utvecklingen går framåt..

Inleder med dans.

Inleder ledigheten med dans. Hammerfall. Lordi. Det var en gång en fågel.

Varannan bebisens. Gosetroll!

Gårdagens springa.

Är det inte lustigt egentligen med ord som heter samma fast är så olika? Som damm och damm. Det Finns en väg här i byn där en av Ps bästa kompisar bor, den vägen heter Dammvägen. Jag har ju tolkat det som damm som i "pytteliten sjö" typ. Medan P tolkar det som damm som blir när man verkligen behöver städa.

Samma är det ju med gift. P undrade häromdagen vad som egentligen menas med att men gifter sig. Är det farligt eller? Giftigt lixom?

Det var egentligen inte "lika ord som betyder olika saker" som detta inlägg skulle handla om. Men det slog mig när jag funderade på rubrik. Jag skulle skriva om hur det gick att springa igår. Men nu tänker jag bara på andra springor och tycker att springa o springa blir helt lustigt. Jobbigt att komma ny till det här landet och man ska lära sig språket.

Ah men i alla fall. Igår hade jag springpolare (ne men usch vilka associationer jag har nu...skämmes!), efter 1.40 på första intervallen så kände jag ärligt att jag ville gå hem. Hela min kropp, varenda liten muskelfiber skrek, som ett litet barn "JAAAAG VILL GÅÅÅÅ HEHEHEEEEEEEM...."

För fyyy vad jobbigt det var. Men jag segade vidare. Och när det återstod 2.30 av hela passet så var jag näääära att ge upp. Då säger min intervallkompis;
- Det är ingen som får veta om vi stannar nu..

Sånt tänder mig som fan (på ett högst icke-sexuellt sätt alltså). Stanna? Som i ge upp? Kommer aldrig på frååååga. Har jag kämpat mig igenom backe upp och backe ner i 27.30 så vore det ju skam om jag inte höll ut 2.30.

Så visst blev det 30 minuter (långsam) jogging och 6 minuter rask promenad. Heja oss!
(Men det var faaaan det jobbigaste passet ever! En hel dag utomhus i solen och kanske lite för lite vatten sätter sina spår i kroppen. Märkligt hur afrikaner orkar springa så långt, de har ju alltid mycket sol och lite vatten...)