Ytterligare en natt att sova på saken. Och dessutom har jag fått skriva av mig. Det gör oftast underverk för ett värkande hjärta, en ledsen själ och en sargad självkänsla. Det har alltid varit så. Jag älskar att skriva (ibland mer, ibland mindre), det har jag alltid gjort. Jag har mååånga dagböcker, anteckningsböcker, skrivböcker och block fulla med text. Texter som skvallrar om obesvarad kärlek, olycklig kärlek, lycklig och besvarad kärlek, skvaller, problem med vänner, bråk med mamma, meningskiljaktigheter med pappa, bak med farmor, shopping med mormor, äventyr med gänget...osv.
Att skriva av sig har många gånger varit en räddning för mig. Mitt andningshål. Jag har blivit helt jävla rasande och hade jag inte skrivit av mig FÖRE jag tagit tag i konflikten hade antagligen skadan av konfrontationen blivit sju resor värre.
Nu har jag som sagt sovit en natt till, fått distans till det hela OCH skrivit av mig. Det känns faktiskt lite lättare i hjärtat nu. Jag känner mig fortfarande ledsen över sveket men kniven i ryggen är nog utbytt mot en lite mindre mora-kniv nu.
Och även om det smärtar mig så vet jag vad jag kan säga och inte säga till vederbörande. Jag kan INTE säga sånt som jag inte tycker att nån annan har med att göra. Jag kan inte heller berätta sånt som jag inte vill att nån annan ska veta än mindre diskutera. Sånt kan ju faktiskt vara bra att veta så man kniper mun istället.
Slår mig just, fy fan för att vara kändis då man inte hade hört det genom en tunn vägg utan istället läst det i kvällspressen..
Idag skiner solen. Låt sinnet vara lätt och öppet mina vänner. Kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar