Tunnar väggar & försvarstal.

Ni vet hur härlig känslan är att i smyg höra någon tala gott om en, någon som säger fina saker som de inte vet om att man hör. Då känns det på sant och den känslan är fin som gull.

En tvärtemot-känsla, ett komplett mörker och en klump i magen är när man råkar höra folks otrevliga åsikter om en. Dessutom någon som står en nära, någon som man trodde tyckte nästan bara gott om en och det man gör.

Vår sommarstuga har tunna väggar. 

Om det var inblandningen av alkohol som gjorde åsikterna hårdare och råare låter jag vara osagt för jag har ärligt talat ingen aning. Kan ju också ha varit så att "en full säger vad en nykter tänker". Vem vet sånt på sant?

På andra sidan väggen satt jag, plötsligt inte bara vaken utan klarvaken med min omsomnande son i famnen. Tårarna rann längs mina kinder, droppade från hakan och landade på pluttens blonda kalufs som daggdroppar på gräs. Knappt att jag vågade andas. Rädd att missa nåt. Rädd att höra allt. Rädd att snyfta till och bli "upptäckt" och ge midsommardagen en fadd avslutning för fler än mig själv.

Med ett hjärta halvt galopperande i panik, paniken av att bli förrådd av en av ens egna. Jag kommer inte att lätta mitt hjärta på mycket länge, varken i ironi eller sanning. Klarheten är fortfarande, jag är ingen nattmänniska till annat än att sova på natten. Jag mår bäst av att lägga mig i hyfsad tid, sova nattetid och möta morgondagen med mina barn. Då mår jag som allra bäst. Det gör mig ingenting att somna med min dotter när hon för festlighetens skull får vara uppe så länge hon vill. För jag tycker att barn emellanåt ska få vara uppe så länge de vill. För vem minns inte kalasen och festerna från barndomen när man fick vara uppe tills man stupade, somnade i pappas knä, hörde de vuxnas glada stämmor längre o längre bort samtidigt som man vandrade in i dimmornas och drömmarnas land. Pappas röst högst av alla för man hörde den liksom inifrån, och hans hjärtslag tryggt dunkande innanför skjortan mot ens lilla öra. 

Vem minns inte hur man vid hemgång blev invirad i en filt och utburen till bilen eller buren hela vägen hem, med nattens kyliga luft svepandes över ansiktet.

Det är varje barns lilla rättighet att få vara uppe så sent man bara orkar vid några festliga tillfällen per år. Sen får väl i ock för sig andra tycka att femåringar inte ska bestämma sånt själva och prompt bör vara i säng senast 22 och därmed basta.

Jag tycker inte att alkohol är så jättemycketgott så jag blir full. Inte längre. Det finns andra som finner mer nöje i det än jag och som dessutom dricker för att det är gott. Be my guest. Jag överlever utan.

Jag kan skriva ett långt försvarstal om och mot alla åsikter som hördes där genom väggen, mitt i natten och med tårarna rinnande längs kinderna. Men vem bryr sig? Egentligen? Och vem orkar höra på?

End of discussion. Och vidare till nästa för fler avhandlingar om mig, oss, vårt sätt att vara mot varandra, uppfostra våra barn, sälja och köpa vagnar. etc.

Detta smärtar mig så djupt. Inget kommer nånsin bli sig likt. Det är vi. Vi mot världen. Fan för tunna väggar.

Samtidigt tack för att jag kom till insikt. Insikt om att mina barn är mitt allt. Min man är min klippa och närmaste vän och även om jag tycker ditt eller datt om honom emellanåt så är han ändå min stora kärlek. Alkohol är klart överreklamerat. Jag sover helst på natten. Saker som jag gör gör jag för att JAG vill.

Förövrigt känns det som om jag blivit huggen med en kniv i ryggen, inte av en fiende utan av en i min egen armé. Och den kniven sitter där den sitter. Ledsamt!