Rest in peace.

Vår fina lilla kanin-farbror har lämnat jordelivet. Jag upptäckte det när jag, Lilla och Bobbo var på väg till sandlådan med spadar och frontlastare. Kanin-farbror Barry låg så gott på sidan i sitt hus och så ut att ha det så skönt. "så dumt att han blir störd nu" tänkte jag sekunden innan jag upptäckte att han inte alls blev störd av oss. Han hoppade inte fram till burnätet i väntan på ett maskrosblad eller lite morotsblast sådär sött som han brukar.

Han hoppade inte alls faktiskt. Han låg kvar så skönt så där i huset med sitt lilla ansikte i dörrhålet.

Han hoppar inte alls numera faktiskt. Kommer inte hoppa mer på den här jorden. Hans små ögon var öppna med såg inget. Jag följde efter Lilla o Bobbo fram till sandlådan. Lite panik i hjärtat över hur jag skulle berätta. Men ingen idé att varken vänta eller försöka bädda in det. Barn gillar enkla raka rör.

"Lilla, Barry är död tror jag"
"Är han? Jag vill se."

Vi gick mot buren.
"Ne mamma, han är inte död. Ögonen är ju öppna."
"Jo men det är ganska döda ögon."
"Ja".... "har han fått för lite mat tror du?"
"Ne. Han var ju en farbror. Gammal. Och så är det med djur, de lever inte så länge som vi"

Sen blev det tyst. Bobbo försökte prata Barry till liv igen. Förgäves.
The Man kom runt knuten och Lilla berättade;
"Barry är död..."

I samma stund som hon berättade för nån annan sjönk det nog in. Hejdlös gråt. Alla grät. Kram och gråt.
Det är så lustigt för när Lilla (eller nån annan) kommer och kryper upp i mitt eller Mannens knä så vrålar alltid Bobbo i högan sky, men inte nu. Han uppfattade att de var ledsna och inte han, och är man ledsen behöver man sin mamma eller pappa. Bobbo hade mest bekymmer med att Barry inte hoppade fram till honom och nosade på hans lilla knubbiga hand, att han inte ville ha det lilla grässtrået som han höll fram.

Nu ligger Barry i en  skokartong på en bädd av kirskål och maskrosblad. På kartongen ligger ett kors av äppelgrenar och snöre.

I eftermiddag är det begravning.

Det är så sorgligt. Ledsamt. Tomt på nåt vis. Det som nästan är mest sorgligt är att Bobbo inte förstår varför vi har lagt Barry i en skokartong, att hans "bäste vän" är borta. Ledsamt.