Jämnfet och en kjol.

Så skulle man ut bland folk idag då och var tvungen att flytta ut mjukisbraxen för en stund. De flesta anständiga plagg ligger nerpackade inför helgens tripp västerut. I ren halvpanik tog jag fram kläder som det var ett rejält tag sen de omfamnade min blekfeta kropp.

Och hör och häpna, men den första (och därmed även sista) kjolen gick lätt över höfterna och hyfsat lätt att knäppa. Yäy!

När jag sen tog på mig en tajt tröja och beskådade det hele i spegeln så såg jag ju ut som vilken annan människa som helst. I profil var det lite sämre så jag valde att fortsätta att spegla mig framifrån en stund till. Jag är ju medveten om min vikt kontra min längd och så självinsikt (och en stooor portion självkritik) på det så vet jag ju att så fort jag börjar röra mig så åker tröjan upp och blottar den bleka bulldegsmagen med nilendeltat i form av bristningar (kärlekstatueringar efter två graviditeter) och skulle jag sätta mig ner så skulle det definitivt inte vara lika tilltalande längre.

och skulle nån normalviktig (vad nu "normalt" är..) ställa sig brevid mig så skulle man ju definitivt se att det är en bra bit kvar på vägen. Men proportionerna är bra, det kan jag glädja mig åt, jag är jämnfet lixom.

Och jag är på väg, resan har börjat...